Vårdhund
Då och nu
Historik
Människan har haft ett nära samband med djur sedan flera tusen år. Också användningen av djur i terapeutiska syften har gamla anor. Redan de gamla grekerna menade att hundar hade helande egenskaper och använde dem som assisterande terapeuter i sina läketempel. De lärda i antikens Grekland uppmuntrade också ridning för patienter vars sjukdomstillstånd betraktades som kroniskt, i syfte att motverka depression. Plinus den äldre, en romersk författare som levde under första århundradet e.Kr, rekommenderade t.ex. medelålders kvinnor att hålla sig med en knähund.
Under 800-talet grundades ett terapeutiskt samfund i staden Gheel i Belgien. Lokala bybor vårdade människor med fysiska och psykiska sjukdomar inom ramen för ett omfattande och progressivt program. Djur var en integrerad del av den terapeutiska miljön. Man ansåg att kontakter med djur kunde ”återställa harmoni i kropp och själ”. Programmet existerar än idag.
Den första dokumenterade terapeutiska verksamhet där djur var en viktig del startade vid York Retreat i Storbritannien år 1792. Centret grundades av familjen Tuke, som var oroade över den hårda och ofta bestraffande behandlingen av patienter i den psykiatriska vården. Familjen Tuke ville erbjuda en mer omvårdande miljö grundad på vänlighet och tillit. Djur som t.ex. kaniner och fåglar introducerades och centrets patienter uppmuntrades att ta hand om dessa. Vårdtagarna svarade positivt på det innehållet i vardagen och ett förbättrat beteende noterades.
York Retreat var ett experimentprogram. Utomstående vårdpersonal uppmuntrades att komma på besök och fick jobba vid centret som praktikanter. Erfarenheterna spred sig genom Storbritannien, Europa och Nordamerika. Sir William Ellis var en frekvent besökare och det var vid dessa besök han övertygades om värdet av att tillhandahålla meningsfull sysselsättning för patienter. Det var sir Ellis som senare var den som la grunden för arbetsterapin.
Florence Nightingale förstod också värdet av djur i vården. Hon skrev:
”Ett litet husdjur är ett utmärkt sällskap för de sjuka, i synnerhet för de kroniska. En burfågel är ofta den enda källan till glädje för en invalid dömd till åratal i ett och samma rum. Om denne är i stånd att mata och sköta djuret på egen hand skall detta alltid uppmuntras.” (Nightingale 1859, p. 103)
Florence Nightingale
Bethel, ett behandlingscenter för patienter med epilepsi, öppnade 1867 i tyska Bielefield och använde djur i stor skala från starten. Från början var det ett mindre behandlingshem för epilepsi. Idag är det ett stort rehabiliteringscenter för människor med handikapp och har 5000 boende patienter. Från att ha använt sig av fåglar, katter, hundar och hästar har man idag utvecklat verksamheten till att även omfatta en viltpark och djur vid en bondgård.
Det första användandet av hundar inom vården i USA, som är dokumenterat, skedde vid St. Elizabethsjukhuset i Washington D.C. efter ett förslag från inrikesministern Franklin Lane. Han hade imponerats av den positiva effekt hundar hade på skyttegravarnas soldater och hade på egen hand bevittnat hur dessa hundar hjälpt män som drabbats av granatchock. Besök med sällskapsdjur är idag rutin vid St. Elizabethsjukhuset.
Efter andra världskriget användes många olika djurslag i rehabiliteringen av amerikanska soldater, t.ex. hästar, grisar, hönor, sköldpaddor och grodor. Verksamheten drevs i Röda Korsets regi vid Army Air Corps centrum för konvalescenter i Pauling, New York. Patienter som vistades vid centret uppmuntrades att ta hand om djuren. Det visade sig att det hjälpte dem att fungera bättre i sociala sammanhang och för att utveckla färdigheter som krävdes för att klara vanligt vardagsliv.
Utveckling i nutid
Det var amerikanen Boris Levinson som kom att mynta begreppet pet-facilitated therapy för att beskriva sällskapsdjurens medverkan inom psykoterapin. Han hade mer eller mindre av en ren slump upptäckt den positiva inverkan en hunds närvaro hade på människor då han observerade ett barn han behandlade. När Levinsons hund Jingles var närvarande i arbetsrummet var pojken mer avspänd och villig att kommunicera och mer motiverad att engagera sig i terapin. Hundens villkorslösa värme för, och acceptans av, barnet utgjorde en möjlighet för pojken att uppleva en icke-hotfull närhet. Detta underlättade terapin och föranledde Levinson att utveckla sitt psykoterapeutiska arbete där han integrerade djur som ”assisterande terapeuter”.
Levinson insåg värdet av relationen mellan människan och djuren, i synnerhet för äldre personer.
”Många äldre och ensamma människor har upptäckt att husdjur tillgodoser väsentliga emotionella behov. De äldre kan genom omvårdnad av ett husdjur behålla kontakten med verkligheten, vårdandet, praktiska arbetet och de intensiva känslomässiga banden. Deras självbild kan återställas, eller till och med förstärkas, genom övertygelsen om att de husdjur man sköter om och älskar återgäldar känslorna.” (Levinson 1972, sid. 111)
Psykiatern McCulloch använde husdjur som en del av sin verksamhet och identifierade situationer där djurens medverkan kunde vara särskilt värdefull. Det var för personer med kroniska funktionsnedsättningar och sjukdomstillstånd, depressioner, människor som tidigare hade haft relation med ett husdjur, rollförlust, negativt beroende, ensamhet och isolering, hjälplöshet, lågt självförtroende och brist på humor.
Han konstaterade:
”De fysiska fördelarna är flera och inkluderar större chans för tillfrisknande och förbättrad kapacitet att bemöta sjukdom. Stimulans till att motionera och förbli aktiv kan vara en viktig aspekt för att som äldre bevara sitt oberoende. ” (McCulloch 1981, p. 101-123).
Barak, Savorai, Mavashev och Beni (2001) utvärderade i en väl kontrollerad undersökning effekterna av insatser med hund på en sluten psykiatrisk avdelning under 12 månader. Studien gjordes på tio äldre schizofrena patienter med samma antal matchande patienter som kontrollgrupp (medelålder: 71,1 år). För att mäta resultatet användes SAFE (Scale for Social Adaptive Functioning Evaluation). Hundarna deltog i sessioner om fyra timmar per vecka. Behandlingen uppmuntrade mobilitet, interpersonella kontakter och kommunikation samt aktiviteter i det dagliga livet (ADL) som exempelvis personlig hygien och förmågan att ta hand om sig själv. Detta genomfördes med hjälp av hundar och katter som agerade ”vänner och förebilder”. Resultaten enligt SAFE-skalan visade betydande förbättringar jämfört med den ursprungliga nivån och förändringarna var betydligt mer positiva för gruppen som hade stunder med hund /katt jämfört med kontrollgruppen. Detta gällde både för den totala SAFE-poängen och för en underliggande poängskala för mätning av social funktion. Strukturerade insatser med hund visade sig vara ett väl fungerande medel för att förbättra socialisering, ADL-träning och allmänt välbefinnande.
